Albrecht Johan Carl Agathon Frederik Qvistgaard

Albreeht Qvistgaard og hustru BlendaAlbreeht Qvistgaard föddes i Rögle mölla, Vällinge socken, Malmöhus län, den 28 september 1839 och var son till från Danmark inflyttade inspektoren och kvarnbyggaren Jörgen Qvistgaard och hans maka Jeannette Linderström.
Albreeht Q. erhöll privat undervisning intill 16 års ålder i hemmet samt av präster och andra lärara.
(Det var tradition i släkten ända fram till början av 1900-talet att barnen skulle ha privat undervisning intill 16-18-årsaldern).
Det har uppgivits att A. Q. år 1856 deltagit i jordbruksarbete på Alnaryds gård i Blekinge och att han för vidare utbildning gått till sjöss, tjänstgjort som jungman på sjöfart i Östersjön och Medelhavet under befäl av kapten Carl Holm i Ronneby. Under medelhavsresan leds skeppsbrot med svåra umbäranden.
År 1857 blev han antagen till elev vid Kungl. Skeppsbyggeriinstitutet i Karlskrona. Efter genomgången kurs därstädes oeh 28 manaders praktik å K. Skeppsvarvet avlade han år 1863 skeppsbyggmästare- oeh skeppsmätare-examina. Under fyra perioder tjänstgjorde han som brännvinskontrollör i Blekinge. Ar 1863 kom han till Statens Järnvägsbyggnader, södra stambanan, som elev, resp. ritare och nivellör. Påföljande år blev han avdelningsingenjör vid Jönköping och därefter vid Svartå å nordvästra stambanan.
Efter att ar 1865 ha genomgått 7 månaders s.k. prövningskurs vid Kungl. Svea Artilleriregemente avlade han samme år examen för inträde vid Kungl. Krigshögskolan å Marieberg och år 1867 hade han genomgått lärokursen därstädes. År 1868 hade han anställning vid fabriksaktiebolaget Tengelin & C :o mekaniska verkstad i Stockholm.
I september 1869 avlade han efter kompletteringsstudier slutexamen (civilingenjörskursen) vid Kungl. Krigshögskolan (Högre Artilleriläroverket å Marieberg, H.A.L.). Betygshandlingen är bland andra undertecknad av sedemera Oscar II i egenskap av inspektor för läroverket. (Senare antagen benämning civilingenjör för högskoleutbildning torde ha sin upprinnelse av att vid Marieberg utbildades såväl civila som militära ingenjörer). Efter nämnda examen atersställdes han vid Statens järnvägsbyggnader 1869 vid såväl Nordvästra som Östra stambanan. Under åren l872-1877 var han stationsingenjör vid Karlshamn-Vislanda, Lund-Trelleborg och Vislanda-Bolmens järnvägsbyggnader 1878 och 1884 arbetschef vid hamnbyggnaderna i Karlshamn.
Som adjutant åt ehefen för södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1877-1900 utförde han undersökningar, inspektioner, avsyningar m.m. rörande landsvägar, järnvägar, broar, harnnar, sjöregleringar m. fl. uppdrag.
Som konsulterande ingenjör utförde han många uppdrag inom väg- och vattenbyggnadsbranehen för statens räkning, på det allmännas, enskildas eller eget initiativ, såsom besiktning och värdering av Västkustbanans inlösen till staten, järnvägs- oeh vägundersökningar, hamnbyggnaderna för Hanö 1901-1903 och Grankullaviken 1907, vattenkraftsanläggningar. Han fungerade dessutom som sakkunnig vid häradssyn för vattenrättsmål och sjöregleringar m.m. På eget initiativ och egen kostnad utarbetade han ett detaljerat förslag till tunnel under Öresund. I januari 1909 vid 70 års ålder var han färdig med ett teknisk prineipförslag, som framla des i Järnbanebladet, häfte 6 . Tillsammans med hans danske nästan jämnarige anförvant, lantinspektören och ingenjören Heinrieh Orth i Köpenhamn utarbetades betänkande, ritningar och kostnadsförslag såväl år 1912 som 1914. I och med att fasta förbindelser med kontinenten över Stora och Lilla Bält kan realiseras torde också den djärva tanken om Öresundsförbindelsen omsider förverkligas. En kunglig kommite arbetar f.n. med denna frågas utredning.

Det var genom förslaget om Danmarks fasta kommunikationsförbindelse med kontinenten som Qvistgaard fick impulsen att syssla med problemet. Hans artikel i Järnbanebladet år 1909 väkte stort interesse och kommenterades både livligt och välvilligt i såväl tidningar som i facktidsskrifter. Förslaget upptog 2 alternativ, av vilka Malmö-Köpenhamn föredrogs framför Hälsingborg-Helsingör, vilket motiverades av ekonomiska och andra förhållanden.
Qvistgaard fullföljde arbetet och tillsammans med Orth framlades sålunda i oktober 1912 ovanmamnda handlingar. Det detaljerade kostnadsförslagets slutsumma utgjorde då 90 000 000 :- kronor.
På nyåret 1914 ingavs koncessionsansökningar till svenska och danska regeringarna. Handlingarna inkom till civildepartementet d. 29 jan. 1914 och remitterades till järnvägsbyggnadsbyrån d. 21 febr. 1914. Men så bröt kriget ut och det blev annat att tänka på. Järnvägsstyrelsen begärde i sin tur yttrande av eivilingenjör Erik Winell, som först efter mer än två år kom med ett utlåtande. På grund av ekonomiska skäl föranledde ansökningen ingen atgärd enligt konsejlbeslut d. 31 jan. 1919.
Anda in i 80-årsåldern företogs enstaka fältarbeten. År 1922 vid 83 år handlade han det sista uppdraget vid tiden före sin bortgang, nämligen förslag till ny kyrkogård i Urshult. - Vid ett sammanträffande med kyrkoherde Hallgren sommaren 1959 framhöll kyrkoherden, att denna anläggning utfallit till allmän belåtenhet.
Under åren 1886-1887 företog han en ca 6 månaders studieresa till Danmark och England enligt kungl. brev av d. 13 marts 1885.
I Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren utnämndes han till löjtnant år 1878, kapten år 1890. Ar 1873 ingick A. Q. äktenskap med den då 20-åriga Blenda Danielsson, dotter till godsägaren och kyrkovärden Erik Danielsson, Orjanstorp, Kronobergs län.
Från år 1873 till sin död 1922 innehade han den vakert belägna gården Hulevik i Västra Torsås socken, Kronobergs län. Som enskild företagare uppförde han i år 1880 ett sågverk och erhöll tillstånd att anlägga Huleviks hållplats å Karlshamn-Vislanda järnväg Under årens l opp tillkom bobinsvarveri , ångkvarn samt stol -och möbelfabrik. År 1903 ombildades träförädlingen till aktiebolag med Q. som verkställande direktör 1903-1908.
Under 1890-talet innehade han Bergön i sjön Åsnen. Efter skogsavverkning så l des denna fastighet som frilufts gård till disponent Roman, Olofsströmbruk. Ar l909 förvärvade han Åby vattenfall vid Lagaån, som avyttrades till Värnamo Kraft AB.
Kulturella och ideella intressen intog ett markant inslag i hans liv. Särskilt fornminnen, de gamla folksederna och språket ägnade han sig åt med stor forskaiver. Sålunda uppmärksammade han på 1870-talet att i döda människors brända kvarlevor från stenåldern fanns små flintor, som han förmodade symboliserade offer i brist på tillgång av användb ara redskap och vapen . Riksantikvarien Oscar Montelius, fil. dr Carl Wibling m.fl. kom några år senare till fyndplatsen varefter dr Wibling utgav en redovisning för dessa s.k. "Ulvöfynden".
Q. var även intresserad av och kunnig i att grafiskt ordna släktförbindelser. Under 80- och 90-talen kunde han salunda vara sin danske frände, teol.kand. sedermera kyrkoherden Erhard Q. något behjälplig vid utarbetandet av släktens stamtavla.