Jens Harald Qvistgaard

Jens Harald Qvistgaard, f. 22 sep. 1895 i Göteborg, d. 30 okt. 1984. G. 27. okt. 1928 med Ingrid Carolina Wingren, f. 30. aug. 1908 där, dtr till rådmannen Johan Peter Wingren och Signe Henrietta Alfsol Isabella Seldenar.

Harald Q tillhörde en ursprungligen dansk släkt, av hvilken flera medlemmar inflyttat till Sverige. Fadern etablerade sig som grosshandlare i Göteborg, men dog tidigt, och Q kom i stället att välja en yrkesbana som tekniker och skeppsbyggare. Studierna vid KTH innebar teori under vintern och praktik på fartyg och varv sommartid. Som färdig civilingenjör anställdes Q hösten 18 som mariningenjör og praktiserade åren närmest efter krigsslutet som stipendiat i Sverige och utomlands.

Efter en period i Karlskrona som flottilingenjör på torpedbåtar samt tjänstgöring vid Marinförvaltningen i Stockholm valde Q att för en tid övergå til civil varvsverksamhet vid Oskarhamns mekaniske verkstad. Reden 27 återvände han emellertid till marinen och erhöll, efter ytterligare sjötjänst på jagare, en befattning som arbetschef vid örlogsvarvet i Karlskrona. Q:s främsta arbetsuppgift under hela trettiotalet, särskilt i egenskap av nybyggnadsingenjör från 33, blev at medverka i byggnationen av minsvepare och jagare. Som fartygsingenjör åtföljde han pansarkryssaren Fylgia under langresan 32-33. Tidigt hade Q gjort sig uppmärksammad som båda god tekniker och organisationstalang, vilket i synnerhet krävdes för samarbetet med ett stort antal privata leverantörer, och han anförtroddes 38 slutbesiktningen av jagarne Stockholm och Karlskrona samt minsveparna Arholma och Landsort av den nye typ som skulle bli mönsterbildande.

Flottupprustnningstakten enligt 36 års försvarsordning hade snart nog visat sig otillräcklig, och för att snabbt öka tillgången på lätta enheter valde Marinförvaltningen att på våren 39 inrätta en särskild minsvepardetalj vid örlogsvarvet i Karlskrona. Optimalt centraliserad materialupphandling skulle bli nyckeln till att effektivisera produktionen av i första hand en serie av tolv minsvepare av Arholma-typ. Q hade redan tidigare drivit frågan om en mer samordnad materialanskaffning och utsågs till chef för den nye produktionsenheten och dessutom till kontrollant för samtliga byggen. Samtliga tolv minsvepare producerades i starkt forcerat tempo 1940-1941, och Q kunde med framgång demonstrera sitt system i funktion.

De goda erfarenheterna av minsveparbyggena i Karlskrona föranledde Marinförvaltningen att med Kungl Maj:ts godkännande våren 1941 inrätta en särskild nybyggnadscentral i Göteborg för i första hand fyre mindre s k kustjagare. Q förordnades som chef även för denne enhet, vars uppdrag snart kom att utökas med fyre modifierade stadsjagere. Genom sit skickliga genomförande av dessa högprioriterade nybyggnadsprogram blev Q det naturliga namnet, när tjänsten som marinöverdirektör och chef för Marinförvaltningens skeppsbyggnadsavdelning skulle återbesättas på sommaren 42. Han hade dessutom medverkat i en omorganisation av avdelningen, dittills benämnd ingenjörsavdelningen. Härigennem kom Q att i ett steg avancera från kaptens till kommendörs tjänsteställning och befordrades sedermera även till konteramiral.

Q:s största insats under kriget kom utan tvivel att bli byggandet av de båda kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon, som genom beslut av Kungl. Maj:t i februari 1943 beställdes från Götaverken respektive Eriksberg. Kryssarbyggena visade sig erbjuda avancerade problem vad avsåg såväl tekniska lösningar, produktion av ritningar (som delvis levererades från Italien) ock materialupphandling som rena finansieringsfrågor om bankgarantier, försäkringer m m. Bilden komplicerades ytterligare av de oförudsedda ersättningsbyggen som tvingats fram av Hårsfjärdsolycken på hösten 1941, då tre jagare slogs ut. Det faktum at kryssarna inte kom i aktiv tjänst förran 1947 hindrade inte att satsningen betydde åtskilligt för trovärdigheten av den svenska marina upprustningen och hade et starkt politiskt stöd i försvarsminister P E Sköld.

Den forcerade marina byggnadsverksamheten strax före och under krigsåren hade lett till flera förslag att göre bl a örlogsvarven rent affärsmässigt drivna, tydligast uttryckt i 1940 års militära förvaltningsutredning. Q tycks redan tidigare ha lutat åt en sådan för tiden radikal lösning. Som ordförande i örlogsvarvsutredningen 1943, som lyckades slutföra sitt uppdrag på mindre än ett halvår, drev Q igennom förslag till en något mer långtgående konstruktion för varven än för de statliga affärsverken. Denna nye decentraliserade och finansieringsmässigt fristående organisation genomfördes 1945 vid örlogsvarven i Karlskrona og Stockholm. För en bolagisering som också varit på tal, var tiden emellertid ännu inte mogen.

I kompetensfrågor intog Q, som åtskilliga år under trettiotalet svarat för utbildningen av mariningenjörsstipendiater, en inom kåren mer traditionell hållning och motsatte sig starkt tanken - som hade avsevärt stöd i den högre marinledningen - att i marinen även anställa ingenjörer med lägre utbildning. För varvens ledning er det tydligt att Q prioriterade civil teknisk kompetens fremför rent militär bakgrund, även här i viss polemik med marinchefen och Marinförvaltningen. Han publicerade ett antal artikler i skeppsbyggnadstekniska änmen, främst i den av Örlogsmannasällskapet utgivna Tidskrift i Sjöväsendet. På samma sätt som efter första världskriget blev 1945 och åren närmast därefter en intensiv tid för studieresor och förnyade kontakter utåt. Q besökte själv bl a Storbritannien, Frankrike och Belgien och får anses som förhållandevis internationellt orienterad.

Q:s handlag med militära materielförsörjningsfrågor gjorde att han efter kriget alltmer togs i anspråk för motsvarande civila uppgifter, främst inom Statens industrikommission (sedermera Statens handels- och industrikommission) och Sveriges allmänna exportförening. I den senare kapaciteten medverkade han särskilt vid genomförandet av kreditavtalet 1946 med Sovjetunionen samt deltog senare även i handelsförhandlingar med bl a Norge, Polen, Västtyskland og Sydkorea.

En särskild Rikskommission för ekonomisk försvarsberedskap hade tillkommit redan 1928 men under kriget delvis ersatts av särskilt inrättade kristidsorgan. Den efter kriget rekonstruerade Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap ställdes 49 under provisorisk ledning av Q, som redan ett par år tidigare tjänstebefriats som marinöverdirektör till följd av sina andra alltmer tidskrävande uppdrag. Riksnämndens huvuduppgift var central samordning och planläggning av produktion, import och beredskapslagring i samarbete med industrin.

När Riksnämndens verksamhet i praktiken funnit fasta former utsågs Q 54 även till dess ordinarie generaldirektör. I en intervjo vid sin avgång med pension hösten 1961, kort före myndighetens ombildning till Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, betonade Q särskilt vikten av beredskapslagringen, ett aktivt och kontinuerligt samarbeta med industrin samt evakueringen av stockholmsområdet vid ett kärnvapenanfall. Han kritiserade kraftigt det allt störra antalet samordningsorgan och den växande byråkrati runt den civila försvarsplaneringen, som hotade att göra det omöjligt att i kritiska lägen fatta tillräckligt snabba beslut. I andra sammanhang underströk Q marinens särskilda betydelse för att i ett krigs- eller avspärrningsläge kunna garantera behövlig varutillförsel.

Redan under Karlskronatiden hade Q varit aktiv frimurare och engagerede sig efter sin pensionering i ledningen af Svenska Frimurare Ordens ekonomiska förvaltning. Även i internationella frimurarorgan fremträdde han som skribent och blev hedersledamot i franska och tyska frimurarloger. Som ordförande i Stiftelsen Frimurare Barnhuset i Stockholm lade han ned särskilt betydande arbete på stiftelsens anläggningar i Dalarna (Hamregården i Orsa) och Härjedalen (Johannesgården). Ett decennium som sekreterare inom Patriotiska Sällskapet koncentrerades särskilt till beredningen av anslagsfrågor samt sällskapets 200-årsjubileum.

På senare år fick Q tillfälle att mer aktivt odla sina intressen för personhistoria, symbolik och emblematik med särskild anknytning till det tidiga frimureriet. Han besökte flitigt svenska och utländska arkiv. Några av hans egna kulturhistoriska artiklar intogs i en hyllningsskrift till 85-årsdagen, och han framträdde även som föredragshållare.

Omdömena om Q ger främst intrycket av en gedigen ämbetsman och tekniker av den gamla skolan, som ovanligt väl förmått förena denne tradition med de nya kraven på planmässighet, effektivitet och ekonomitänkande. Själv hade han tidigt betrotts med stor självständighet och förefaller i sitt eget chefskap ha verkat för så långt möjligt decentraliserat ansvar och snappa beslutsvägar. Q fremstår som både målmedveten problemlösare och skicklig organisatör, en inte självklar kombination. I sin marina yrkesroll uttryckte han en stark tro på sambandet mellan grundutbildning och professionell kvalitet.

I 19? blev Jens Harald Qvistgaard dekoreret med Dannebrogsordenen af

Biografien er gengivet fra Svensk Bibliografiskt Lexicon med tilladelse af forfatter Leif Gidlöf og forlag.