Albrecht Johan Carl Agathon Frederik Qvistgaard |
Albreeht
Qvistgaard föddes i Rögle mölla, Vällinge socken, Malmöhus
län, den 28 september 1839 och var son till från Danmark
inflyttade inspektoren och kvarnbyggaren Jörgen
Qvistgaard och hans maka Jeannette
Linderström.
Albreeht Q. erhöll privat undervisning intill 16 års ålder i
hemmet samt av präster och andra lärara.
(Det var tradition i släkten ända fram till början av
1900-talet att barnen skulle ha privat undervisning intill
16-18-årsaldern).
Det har uppgivits att A. Q. år 1856 deltagit i jordbruksarbete
på Alnaryds gård i Blekinge och att han för vidare utbildning
gått till sjöss, tjänstgjort som jungman på sjöfart i
Östersjön och Medelhavet under befäl av kapten Carl Holm i
Ronneby. Under medelhavsresan leds skeppsbrot med svåra
umbäranden.
År 1857 blev han antagen till elev vid Kungl.
Skeppsbyggeriinstitutet i Karlskrona. Efter genomgången kurs
därstädes oeh 28 manaders praktik å K. Skeppsvarvet avlade han
år 1863 skeppsbyggmästare- oeh skeppsmätare-examina. Under
fyra perioder tjänstgjorde han som brännvinskontrollör i
Blekinge. Ar 1863 kom han till Statens Järnvägsbyggnader,
södra stambanan, som elev, resp. ritare och nivellör.
Påföljande år blev han avdelningsingenjör vid Jönköping och
därefter vid Svartå å nordvästra stambanan.
Efter att ar 1865 ha genomgått 7 månaders s.k. prövningskurs
vid Kungl. Svea Artilleriregemente avlade han samme år examen
för inträde vid Kungl. Krigshögskolan å Marieberg och år
1867 hade han genomgått lärokursen därstädes. År 1868 hade
han anställning vid fabriksaktiebolaget Tengelin & C :o
mekaniska verkstad i Stockholm.
I september 1869 avlade han efter kompletteringsstudier
slutexamen (civilingenjörskursen) vid Kungl. Krigshögskolan
(Högre Artilleriläroverket å Marieberg, H.A.L.).
Betygshandlingen är bland andra undertecknad av sedemera Oscar
II i egenskap av inspektor för läroverket. (Senare antagen
benämning civilingenjör för högskoleutbildning torde ha sin
upprinnelse av att vid Marieberg utbildades såväl civila som
militära ingenjörer). Efter nämnda examen atersställdes han
vid Statens järnvägsbyggnader 1869 vid såväl Nordvästra som
Östra stambanan. Under åren l872-1877 var han stationsingenjör
vid Karlshamn-Vislanda, Lund-Trelleborg och Vislanda-Bolmens
järnvägsbyggnader 1878 och 1884 arbetschef vid hamnbyggnaderna
i Karlshamn.
Som adjutant åt ehefen för södra väg- och
vattenbyggnadsdistriktet 1877-1900 utförde han undersökningar,
inspektioner, avsyningar m.m. rörande landsvägar, järnvägar,
broar, harnnar, sjöregleringar m. fl. uppdrag.
Som konsulterande ingenjör utförde han många uppdrag inom
väg- och vattenbyggnadsbranehen för statens räkning, på det
allmännas, enskildas eller eget initiativ, såsom besiktning och
värdering av Västkustbanans inlösen till staten, järnvägs-
oeh vägundersökningar, hamnbyggnaderna för Hanö 1901-1903 och
Grankullaviken 1907, vattenkraftsanläggningar. Han fungerade
dessutom som sakkunnig vid häradssyn för vattenrättsmål och
sjöregleringar m.m. På eget initiativ och egen kostnad
utarbetade han ett detaljerat förslag till tunnel under
Öresund. I januari 1909 vid 70 års ålder var han färdig med
ett teknisk prineipförslag, som framla des i Järnbanebladet,
häfte 6 . Tillsammans med hans danske nästan jämnarige
anförvant, lantinspektören och ingenjören Heinrieh Orth i
Köpenhamn utarbetades betänkande, ritningar och
kostnadsförslag såväl år 1912 som 1914. I och med att fasta
förbindelser med kontinenten över Stora och Lilla Bält kan
realiseras torde också den djärva tanken om
Öresundsförbindelsen omsider förverkligas. En kunglig kommite
arbetar f.n. med denna frågas utredning.
Det var genom förslaget om Danmarks fasta
kommunikationsförbindelse med kontinenten som Qvistgaard fick
impulsen att syssla med problemet. Hans artikel i Järnbanebladet
år 1909 väkte stort interesse och kommenterades både livligt
och välvilligt i såväl tidningar som i facktidsskrifter.
Förslaget upptog 2 alternativ, av vilka Malmö-Köpenhamn
föredrogs framför Hälsingborg-Helsingör, vilket motiverades
av ekonomiska och andra förhållanden.
Qvistgaard fullföljde arbetet och tillsammans med Orth framlades
sålunda i oktober 1912 ovanmamnda handlingar. Det detaljerade
kostnadsförslagets slutsumma utgjorde då 90 000 000 :- kronor.
På nyåret 1914 ingavs koncessionsansökningar till svenska och
danska regeringarna. Handlingarna inkom till civildepartementet
d. 29 jan. 1914 och remitterades till järnvägsbyggnadsbyrån d.
21 febr. 1914. Men så bröt kriget ut och det blev annat att
tänka på. Järnvägsstyrelsen begärde i sin tur yttrande av
eivilingenjör Erik Winell, som först efter mer än två år kom
med ett utlåtande. På grund av ekonomiska skäl föranledde
ansökningen ingen atgärd enligt konsejlbeslut d. 31 jan. 1919.
Anda in i 80-årsåldern företogs enstaka fältarbeten. År 1922
vid 83 år handlade han det sista uppdraget vid tiden före sin
bortgang, nämligen förslag till ny kyrkogård i Urshult. - Vid
ett sammanträffande med kyrkoherde Hallgren sommaren 1959
framhöll kyrkoherden, att denna anläggning utfallit till
allmän belåtenhet.
Under åren 1886-1887 företog han en ca 6 månaders studieresa
till Danmark och England enligt kungl. brev av d. 13 marts 1885.
I Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren utnämndes han till
löjtnant år 1878, kapten år 1890. Ar 1873 ingick A. Q.
äktenskap med den då 20-åriga Blenda Danielsson, dotter till
godsägaren och kyrkovärden Erik Danielsson, Orjanstorp,
Kronobergs län.
Från år 1873 till sin död 1922 innehade han den vakert
belägna gården Hulevik i Västra Torsås socken, Kronobergs
län. Som enskild företagare uppförde han i år 1880 ett
sågverk och erhöll tillstånd att anlägga Huleviks hållplats
å Karlshamn-Vislanda järnväg Under årens l opp tillkom
bobinsvarveri , ångkvarn samt stol -och möbelfabrik. År 1903
ombildades träförädlingen till aktiebolag med Q. som
verkställande direktör 1903-1908.
Under 1890-talet innehade han Bergön i sjön Åsnen. Efter
skogsavverkning så l des denna fastighet som frilufts gård till
disponent Roman, Olofsströmbruk. Ar l909 förvärvade han Åby
vattenfall vid Lagaån, som avyttrades till Värnamo Kraft AB.
Kulturella och ideella intressen intog ett markant inslag i hans
liv. Särskilt fornminnen, de gamla folksederna och språket
ägnade han sig åt med stor forskaiver. Sålunda uppmärksammade
han på 1870-talet att i döda människors brända kvarlevor
från stenåldern fanns små flintor, som han förmodade
symboliserade offer i brist på tillgång av användb ara redskap
och vapen . Riksantikvarien Oscar Montelius, fil. dr Carl Wibling
m.fl. kom några år senare till fyndplatsen varefter dr Wibling
utgav en redovisning för dessa s.k. "Ulvöfynden".
Q. var även intresserad av och kunnig i att grafiskt ordna
släktförbindelser. Under 80- och 90-talen kunde han salunda
vara sin danske frände, teol.kand. sedermera kyrkoherden Erhard
Q. något behjälplig vid utarbetandet av släktens stamtavla.